En Sommarkatts öde

 

Våren är en tid då kärleken sägs spira och det är här som jag, Nero, och mina tre syskon, Nova, Nila och Nemo kommer in i bilden.

En kall och blåsig vinterdag födde våran mamma, Sorba oss i en lada på landet. Det var inte direkt någon idealisk plats för fyra små kattungar att vistas på, men ägarna hade litet öga till Sorba och gick bara ut till ladan ibland, för att fylla på vatten och mat. När de fick veta att vi nu var fem katter i ladan, suckade de och sa att vi måste bort så snart som möjligt.

När vi var endast åtta veckor gamla blev vi hämtade av olika familjer. Jag blev hämtad sist och mitt liv vändes totalt upp och ner. Jag hade mist mina syskon och min älskade mamma, som så tillgivet tagit hand om mig och mina syskon. Nu var allt det bort och i och med det även tryggheten.

Under de närmaste veckorna nöjde jag mig med att kura ihop mig längst in under en soffa och pep hjärtskärande efter min familj, men ingen familj kom. Till slut kröp jag jag fram, mer av hunger än vilja. Det visade sig att min nya familj var riktigt trevlig. De gav mig god mat och det bästa av allt, jag fick vara inne i värmen.

I min nya familj fanns en flicka på 9 år. Det var hon som hade fått mig i födelsedagspresent. Jag kunde inte minnas att hon var med, när jag blev hämtad den där vårdagen. Men, det spelade ingen roll, för hon fick mig att glömma ensamheten och jag började trivas riktigt bra hos min nya familj.

Sommaren kröp sakta fram och det var dags att åka bort från staden och ut till landet. Landet. En bekant känsla kittlade till i magen och jag tassade försiktigt fram i det långa gräset, efter att vi anlänt till familjens sommarställe. Jag andades in luften av frihet och njöt av varje sekund ute. Där fanns fåglar att hoppa efter, möss att jaga. Kunde det bli bättre? Men som med allt annat så rinner tiden otroligt fort iväg, när man har roligt.

Hösten smög sig ruskigt fort inpå och det blev dags för oss att lämna sommarstället. Det var vad jag trodde. Jag minns det såväl, den dagen då jag som vanligt var i full färd med att jaga en mus. En duns fick mig att avbryta musjakten och springa mot det hållet, där jag hört dunsen. Jag förstod det inte genast, då jag fick stå ensam på gårdsuppfarten och se hur min familj lämnade mig. Mitt hopp sa mig att min familj skulle komma tillbaka. De hade lovat mig ett tryggt liv.

Dagarna gick och ingen familj återvände. Hoppet försvann alltmer och jag började tänka tillbaka på tiden jag hade med mina syskon och min mamma. Kylan började tränga sig på och jag låg där på trappan till sommarstället, i ett sista hopp om att min familj skulle återvända och ta mig med.

Nu ligger jag här och blundar. Hoppet har tagit slut, likaså min ork. Jag har kämpat länge mot den hårda kylan, men nu orkar jag inte mer. Jag låter vintern ta mig med till en annan plats, där ängarna är oändligt grön och himlen förevigt blå. En plats där jag kanske får återse mina älskade mamma och mina syskon. Jag går ett grymt öde till mötes…

En sommarkatts öde!

Skriven av: Linda Lundin 2003-04-02

Mojje & Busan hoppas att ni kopierar denna berättelse till er blogg eller kanske mailar runt till alla ni känner. Så kanske vi räddar några katter från att bli just sommarkatter.