Satt med några vänner och pimplade lite rödvin när vi började prata om singellivet, kärlek, tvåsamhet och nätdejting. Några av oss har partner andra är singlar. Och att vara singel i Stockholm är inget konstig, däremot så kan man råka ut för den där lilla stackars/syrliga blicken, är du ensam? Nu så är det skillnad på att vara ensam mot att känna sig ensam.
1:an saknar väldigt mycket att inte ha en man vid sin sida och vill verkligen inte vara singel. 2:an älskar allt vad det innebär med att vara singel, inga krav, sex med vem man vill och frihet. Sedan har vi 3:an som har man och barn, men avundas oss singlar för vår frihet. Och 4:an, som har man och älskar sin tvåsamhet. Och sist men inte minst jag själv, som är singel och som självklart skulle vilja träffa någon. Men har inga som helst problem med att vara ensam, i ärlighetens namn så är jag kanske lite för förtjust i mitt eget sällskap. Så där har vi det, ofrivillig ensamhet, frivillig ensamhet, ofrivillig tvåsamhet, frivillig tvåsamhet. Är det det som är vi eller är det bara ett axplock av vad livet är och vad det kan vara?
Så vi började snacka om vart och hur man träffar denna ”någon”?
Jobbet sa 4:an, hon träffade sin snubbe på samma kontor för 12 år sedan. Jag protesterade lite svagt, då jag jobbat på krogen större delen av mitt yrkesliv och krogen är väl kanske inte riktigt den plattform där du träffar ”han”. Utan det är rätt mycket lösa/oseriösa möten, krogfolk emellan, men visst det finns undantag så ok. Genom vänner och där var vi alla överens då vi alla haft en fling/romans i bekantskapskretsen.
Sen kommer nr 1,2,3 och säger nätdejting. 3:an träffade sin man genom nätdejting för 7 år sedan. Och både 1:an och 2:an har dejtat med snubbar dom träffat på nätet, med mer eller mindre lyckade resultat. Jag och 4:an protesterar båda 2 för att ingen av oss vill lägga ut vår person för allmän beskådan. 1:an och 2:an protesterar och säger att det behöver man inte alls göra, man väljer ju vad man vill skriva. Jag frågade om dom var helt sanningsenliga när dom skrev om sig själva? Men nej det var dom inte, utan man kanske friserade sanningen lite!?! Och det är där det faller för mig, jag är väldigt beroende av att se och känna av personen och det går ju inte på nätet. Utan där kan ju personen ifråga framstå som James Dean med Dali Lama’s personlighet men visa sig vara Danny DeVito med Alex Schulman’s personlighet. Det funkar inte för mig. Jag vill ha ett ärligt möte, sen så berättar man ju givetvis inte allt på en gång, men det är lättare att läsa/känna av någon som sitter mitt emot. 1:an och 2:an tyckte jag var en fegis och menade på att So What då kan man ju bara säga att det här inte funkar och gå därifrån.
Och det vart en rätt vild diskussion om detta fenomen. Så för att summera, så kommer 1:an och 2:an fortsätta med sin jakt på nätet, 3:an kommer fortsätta vara avis ibland men vara glad att hon träffade sin snubbe på nätet, 4:an är lycklig med sin man och nätdejting är forfarande ett helt främmande fenomen för henne. Själv så är jag mer än någonsin övertygad om att nätdejting inte är min grej men har full förståelse för att det är ett sätt för människor att träffas år 2009. Bara inte mitt sätt.
Kanske är det så att man skapar sina egna tillfällen och sin egen lycka och kanske är det så att ibland så är man sin egen värsta fiende? Efter 5 flaskor rödvin så kom vi iallafall överens om att vi var j-vligt snygga och på det stora hela så var vi lyckliga i våra respektive liv, ja kanske inte 1:an men hon jobbar på det.
PS! 1:an, 2:an, 3:an och 4:an är inte deras riktiga namn
Och jag skulle vilja uppmana alla män att gå och ta ett PSA prov, ett enkelt blodprov kan rädda liv. Vi kvinnor blir kallade varje år till gyn för att ta cellprov. Det borde finnas samma möjlighet för män. I sverige drabbas varje år drygt 9000 män av prostatacancer. Dödsfallsregistret för år 2006 visar att 2 473 män dog i prostatacancer detta år.
Jag har en vän som fick prostatacancer för ex antal år sedan men som tur var upptäcktes detta i tid och efter behandling så är han idag frisk men kollar sin status varje år. Har en annan vän som gick till läkaren för ca 8 år sedan för han sprang och kissade i tid och otid. Läkarna tog INTE något PSA prov utan konstaterade att han hade urinvägsinfektion. Förra vinter vart han allvarligt sjuk. Och fick då reda på att han hade prostatacancer och troligtvis hade haft det i 7-8 år!! Nu har det tyvärr gått så långt för min vän att han är i slutskedet av sitt liv. Han har nu tumörer i hela kroppen och den behandling som gäller nu är smärtlindring för att göra det så bra som möjligt för honom. Han har 3 barn alla under 8 år. Hans liv nu handlar om att överleva en dag till. Jag blir så arg. Detta hade inte behöva hänt om läkaren tagit PSA provet eller om män precis som kvinnor vart kallade att ta ett enkelt prov varje år. Så alla ni män därute som inte har tagit detta prov gör det. Om prostatacancer upptäcks i tid så går det oftast att behandla.
Nej, jag är nog inte en av dom som är inbjudna i kyrkan eller till middagen. Men jag kommer absolut vara ute på stan för att fira att vår kronprinsessa får sin man av folket.
Mina gratulationer till Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling.
Sitter och dricker min morgon kaffe och kollar in nyheterna. Oscarsgalan var ju inatt. Och Sean Penn, Kate Winslet och Heath Ledger fick alla välförtjänt varsin Oscar.
Läser också att det sitter en stackars liten hund på en klippavsats i Mölndal och väntar på dagsljus så att han ska få bli räddad, håller tassar och tummar för att hunden kommer i säkerhet och in i värmen snart.
Ska tillbringa dagen på sjukhuset, då min mamma ska opereras idag. Så ni kan få hålla tummar och tassar för henne också. Så snart är det dax att ge sig ut i snöyran
Är ju som sagt på kurs denna vecka och nästa. Och en del av kursen är knuten till Kjell Enhager’s material ”Jag AB – Att växa som människa till vad jag själv vill”. Och det är en väldigt intressant kurs, egentligen så är det inte några konstigheter utan detta är något dom flesta av oss kan sedan tidigare. Vi har bara glömt bort hur man gör. Det är ju så att ovanor är väldigt lätta att ta till sig medan bra vanor är det vi borde värna om.
Språkbruket är väldigt viktigt, att man till exempel byter ut orden jag måste till jag vill så har man redan där fått en ljusare vy på livet. Och så fortsätter kursen. Och jag tycker att den är intressant. Jag tycker själv att man måste våga ha självinsikt för att ta sig vidare och lära sig nya saker. Många gånger är detta dock något folk kan ha svårt för. Det är ju nämligen inte så kul alla gånger att se sin egen innehållsdeklaration. Men det är det som är poängen, att man vågar vara bara människa. Att man vågar ändra på det invanda.
Jag har ett exempel. Jag har en god vän som för ex antal år sedan var en rätt otrevlig typ. Och var dag så var det något som fick honom att explodera. Fick folk att ta avstånd och varje gång man sågs så försökte man läsa av hans humör för att så smidigt som möjligt kunna få en bra dag. Funkade inte alla gånger, vi bråkade många gånger så stickor och strån flög. Till slut så var situationen ohållbar. Han såg själv att en förändring var tvungen att ske. Nu hade denna historia kunnat sluta där. Men det gör den inte, för han tog till sig kritiken och beslöt sig för att ta tag i detta. Han vände sig till en psykolog som visade honom en annan väg. Och min vän ändrade sitt beteende och är som en helt annan person idag. Så 40+ år så vågade han ändra ett beteende som varit en del av honom under många år. Tror personligen att detta var en livräddare för honom, både på det yrkesmässiga planet och det privata. Han vågade titta på sin egen innehållsdeklaration och ta itu med den. Och pga detta så är han idag en bättre människa.
Och det är lite så denna kurs ”Jag AB” är, den får en att titta på sin innehållsdeklaration och ta några stapplande steg mot bättre vanor
