Satt med några vänner och pimplade lite rödvin när vi började prata om singellivet, kärlek, tvåsamhet och nätdejting. Några av oss har partner andra är singlar. Och att vara singel i Stockholm är inget konstig, däremot så kan man råka ut för den där lilla stackars/syrliga blicken, är du ensam? Nu så är det skillnad på att vara ensam mot att känna sig ensam.
1:an saknar väldigt mycket att inte ha en man vid sin sida och vill verkligen inte vara singel. 2:an älskar allt vad det innebär med att vara singel, inga krav, sex med vem man vill och frihet. Sedan har vi 3:an som har man och barn, men avundas oss singlar för vår frihet. Och 4:an, som har man och älskar sin tvåsamhet. Och sist men inte minst jag själv, som är singel och som självklart skulle vilja träffa någon. Men har inga som helst problem med att vara ensam, i ärlighetens namn så är jag kanske lite för förtjust i mitt eget sällskap. Så där har vi det, ofrivillig ensamhet, frivillig ensamhet, ofrivillig tvåsamhet, frivillig tvåsamhet. Är det det som är vi eller är det bara ett axplock av vad livet är och vad det kan vara?
Så vi började snacka om vart och hur man träffar denna ”någon”?
Jobbet sa 4:an, hon träffade sin snubbe på samma kontor för 12 år sedan. Jag protesterade lite svagt, då jag jobbat på krogen större delen av mitt yrkesliv och krogen är väl kanske inte riktigt den plattform där du träffar ”han”. Utan det är rätt mycket lösa/oseriösa möten, krogfolk emellan, men visst det finns undantag så ok. Genom vänner och där var vi alla överens då vi alla haft en fling/romans i bekantskapskretsen.
Sen kommer nr 1,2,3 och säger nätdejting. 3:an träffade sin man genom nätdejting för 7 år sedan. Och både 1:an och 2:an har dejtat med snubbar dom träffat på nätet, med mer eller mindre lyckade resultat. Jag och 4:an protesterar båda 2 för att ingen av oss vill lägga ut vår person för allmän beskådan. 1:an och 2:an protesterar och säger att det behöver man inte alls göra, man väljer ju vad man vill skriva. Jag frågade om dom var helt sanningsenliga när dom skrev om sig själva? Men nej det var dom inte, utan man kanske friserade sanningen lite!?! Och det är där det faller för mig, jag är väldigt beroende av att se och känna av personen och det går ju inte på nätet. Utan där kan ju personen ifråga framstå som James Dean med Dali Lama’s personlighet men visa sig vara Danny DeVito med Alex Schulman’s personlighet. Det funkar inte för mig. Jag vill ha ett ärligt möte, sen så berättar man ju givetvis inte allt på en gång, men det är lättare att läsa/känna av någon som sitter mitt emot. 1:an och 2:an tyckte jag var en fegis och menade på att So What då kan man ju bara säga att det här inte funkar och gå därifrån.
Och det vart en rätt vild diskussion om detta fenomen. Så för att summera, så kommer 1:an och 2:an fortsätta med sin jakt på nätet, 3:an kommer fortsätta vara avis ibland men vara glad att hon träffade sin snubbe på nätet, 4:an är lycklig med sin man och nätdejting är forfarande ett helt främmande fenomen för henne. Själv så är jag mer än någonsin övertygad om att nätdejting inte är min grej men har full förståelse för att det är ett sätt för människor att träffas år 2009. Bara inte mitt sätt.
Kanske är det så att man skapar sina egna tillfällen och sin egen lycka och kanske är det så att ibland så är man sin egen värsta fiende? Efter 5 flaskor rödvin så kom vi iallafall överens om att vi var j-vligt snygga och på det stora hela så var vi lyckliga i våra respektive liv, ja kanske inte 1:an men hon jobbar på det.
PS! 1:an, 2:an, 3:an och 4:an är inte deras riktiga namn 
han är en av våra skyggisar.
